JUL I SLOW RIVER 1867

Ett julspel

Kvällarna började bli alltmer kyliga och höstvindarna slet och drog i de sista röda löven som förtvivlat klamrade sig fast i träden. Det skulle bli skönt att komma fram till Slow Rivers varma saloon och värma sig med en stadig whiskey, tänkte Lydia när hon red fram genom höstmörkret. Och minsann, där framme sken lyktor, äntligen framme i Slow River. Det skulle bli så roligt att återse Magnolia igen!
Hon skyndade sig in för att återse sin kära väninna.
Längst in i hörnet hördes en upprörd röst.
-Men det förstår väl Mrs Malone ändå att en Saloon inte är en välgörenhetsförrättning! Det blir inte av säger jag! Förra året gick jag nästan bankrutt och dessutom fick jag nästan skallen bortskjuten av jultomten. Och i år har jag faktiskt inte tid med såna här dumheter. Nej, ska du ha din fåniga julfest så ska jag ha dollars för lokalen och någon annan idiot får minsann stå för maten!
Charlotte stormade ut i köket och kvar satt Magnolia, stirrandes på sitt tennstop och såg helt förtvivlad ut.
Lydia slog sig ned mitt emot och tog Magnolias hand.
-Vad var nu det där om, kära vän?
-Det blir inget. Inget alls. Inget julspel, ingen julmat, ingen gran, snyftade Magnolia fram.
Charlotte har sagt nej. Hon ska ha minst 100 dollars bara för att låna ut Saloonen. Och hon vägrar laga maten. Herre gud, det har jag då rakt inte råd med.
-Men vi kan väl ha en fin julfest i stugan, bara du och jag och Vince, försökte Lydia trösta.
-Nej nej nej! Du förstår inte. Minns du teatersällskapet som var här i våras? De har lovat att komma hit och spela upp ett julspel! Och nu har de ingenstans att vara. Och jag har lovat en massa folk att det ska bli julfest. Alla kommer bli så besvikna. Och det är mitt fel! Jag borde ha pratat med Charlotte långt tidigare. Nu är allt förstört!
Magnolia föll i gråt.
-Sitter ni med en dålig giv?
Åhnej, tänkte Lydia. Den där jäkla kortspelaren Orsini har hört allt. Fanns det någon som kunde göra saker värre med glädje så var det väl han.
-Och vad vill ni?! Sa Magnolia argt. Finns det någon som kan göra den här kvällen sämre så är det väl ni. Men gå helst någon annanstans och gör det.
-Så älskvärt! Nå, jag råkade faktiskt höra precis allt om er prekära situation. Jag har inga som helst illusioner kring vad ni anser om mig och jag finner er illa dolda kärlek bedårande!
Magnolia såg ut att vilja kasta något hårt på Orsini och Lydia tänkte i sitt stilla sinne att det nog ändå var tur att Mrs Malone inte ägde en revolver.
-Nåväl, din situation kan hur som helst lösas med lätthet. Jag råkar ha just hundra dollar här i fickan som ligger och bränner och längtar efter att bli bortslösade på just en julfest. Och jag har borgmästare Penny Carver som specifikt bett om just den julmat som bara James Orsini kan skapa!
Suck, nu talar han om sig i tredje person igen, tänkte Lydia. Den där borde satsat på kvarnar istället för timmer. Pratkvarnar.
-Nå, det ligger i ert intresse att hålla i en julfest. Så även i mitt. Låt det bli en julklapp från mig till er. Ni skötte era kort väl under pokerturneringen så det förtjänar ni verkligen. Låt mig än en gång bli julens hjälte. Jag kan till och med betala för det där teatersällskapets julspel. Tänk på saken.
Orsini lämnade Saloonen med raska steg.
-Den fyllhunden. Han bara snackar han. Magnolia skakade på huvudet och fnös.
-Jag tyckte han verkade rätt nykter, ja. Han verkade faktiskt mena allvar den här gången.
-Att ordna julfest med honom skulle bli katastrof!
-Om han fick bestämma allt själv ja. Men det får han väl inte? Han verkar väldigt mån om att fixa en bra jul åt er nya borgmästare i alla fall. Och du vill ju ha en julfest.
-Men inte till vilket pris som helst!
-Äh, låt han betala för allt och slita i köket om han nu så gärna vill så får vi ha kul i jul. Dessutom vet du ju vad hans kära familj är kapabla till. Inte för att jag tror att de skulle bryta fingrarna av dig för en julfest, men är det värt risken?
Magnolia såg ner på sin ännu ömmande hand och var tyst en stund. Hon mindes mycket väl vad som hade hänt sist hon trotsade vad hon själv trodde var en obetydlig bagatell. Hon mindes hur hon darrande av skräck hade bett döva öron om nåd och den intensiva smärtan som hade kunnat få henne att gå med på nästan vad som helst. Envis som synden kunde hon vara, men hon hade lärt sig en läxa.
-Du har rätt. Vi får hålla god min i elakt spel och som du sa, om Orsini bara håller sig i köket kan vi nog få en riktigt trevlig julfest.
Lydia stirrade misstroget på sin vän.
-Vi? Vilka vi?!
-Du tror väl inte att jag tänker ordna julfest ensam med den där luspudeln? Nånstans går faktiskt gränsen. Du får vackert hjälpa till. Kommer han för nära vet du vad du ska göra. Du har väl stekpannan med dig?
Mrs Malone hade börjat lugna sig och såg rent av ganska nöjd ut.
-Vet du, det kan nog bli en fin jul här i Slow River ändå. Bara inga galna tomtar dyker upp!

Slow River i snöskrud så fridfullt ser ut. ”Låt julfesten börja!” och friden är slut…