Situationen i Amerika och Minnekapi
Hösten 1868
Presidentvalet i höstas blev som förutspått mycket jämnt och rösterna fick räknas om för att säkerhetsställa korrektheten, men ingen vinnare kunde utses, då många röster försvunnit i delstater runt om i landet. Republikanernas representant, general Ulysses S. Grant och Demokraternas, Horatio Seymor började ganska omgående färdas runt bland de delstater där valresultatet varit jämnt.
Vintern 1868
Under vintern drabbades General Ulysses S. Grant av hög feber och fick avgå som kandidat. Det sägs att han fortfarande mår mycket dåligt och i Junky News lyftes en teori att han skulle blivit förgiftad av Demokraternas ledare. Istället klev republikanen Charlotte R. Clay fram och vann till slut valet. I Minnekapi var valet väldigt jämt, men till slut vann Clay även där.
Våren 1869
Clay installerades som president, upprörda röster har hörts runt om i de delstater som röstat för Demokraterna. Under våren införde president Clay stränga restriktioner vad gäller försäljning av alkohol vilket spädde på protesterna. Visserligen var det fortfarande möjligt med undantag mot restriktionerna på delstatsnivå, men flera demokratiska stater valde att gå på presidentens linje. I Minnekapi har guvernör Nathan Johnston valt att införa ett tillfälligt spritförbud för dem som inte har tillstånd. Flera falska tillstånd har också varit i omlopp.
Sommaren 1869
Det som under våren började som spridda protester mot presidenten har i flera delstater lett till väpnade konflikter mellan den lokala ordningsmakten och demonstranter och paramilitära grupper har bildats runt om i landet. Dessa gruppers syften är inte helt tydliga och verkar variera en del mellan de olika grupperingarna men i pamfletter och i vissa lokala tidningar har det börjat dyka upp texter som uppmanar delstater att bryta sig ur de förenta staterma Allt detta har lett till en allmän oro i landet. En oro för ett nytt inbördeskrig.
I Minnekapi har flera militära transporter plundrats av en grupp tungt beväpnade individer. Mycket pekar på att hjärnan bakom är den fd kapten vid fortet, Kapten Middleton som nu är federalt efterlyst misstänkt för landsförräderi.
Hösten 1869
Strax efter höstmarknaden publicerades i den anarkistiska tidningen “New Modern Times” två artiklar av den då okände journalisten Cornelius Clarke. Artiklarna byggde på att det fria valet var en lögn, att sedan president James Madison hade det varit fem inflytelserika släkter som gjort upp om vilken familj som ska sitta på presidentposten. Dessa familjer kunde spåras tillbaka till någon gång på 1700-talet när fem betydelsefulla personer; Richard Warren, Johanna Alden, Jane Taylor, Clas van Rosenfelt och Benjamin Harrison anlände med båten Mayflower från England. Lögnen avslöjades genom ett testamente daterat från 1837, som hade prickat in alla presidenter (utom en) sedan dess fram tills idag, inklusive sittande president Charlotte R. Clay
Den andra artikeln som Clarke skrev rörde att Minnekapis sittande guvernör, guvernör Nathan Johnston, ska ha samarbetat med det ökända banditbandet “Wolf Brothers” i jakten på det testamente som rörde presidentvalet, men också att han sökte deras stöd mot sina politiska motståndare. Det framkom också att han i detta hade haft ett nära samarbete med den ökända kapten Middleton, som bland annat misstänks för stölder från ett av Minnekapis fort.
Det dröjde inte länge innan oroligheter bröt ut i flera delar av landet. President Clay gick ut offentligt och förnekade att en sådan lista existerade och chefredaktören Otto Weissman fängslades för att sprida falska nyheter. Våldsamma protester uppstod runt tidningen och man tvingades använda militären för att lugna situationen.
Invånarna i Slow River fasade inför vad som skulle komma, men ingen var beredd på det som skedde. Istället för militärer och våldsbejakare strömmade nyfikna och journalister från hela Amerika till byn. Namnet Slow River var på allas läppar och affärerna blomstrade. Kanske var det också detta som skyddade byn från yttre hot; ingen vågade göra något mot byn som hade hela Amerikas ögon på sig. Inte för stunden i alla fall. Glädjande nog verkade också Wolf Brothers minskat sin närvaro runt byn. Större delen av gänget lämnade ranchen strax utanför byn under hösten, inklusive deras ledare Black Betty. Det var dock okänt vart de tagit vägen.
Flera i byn intervjuades kring det som skett de senaste åren i ett flertal tidningar, bland annat uttalade sig borgmästaren John Smith under rubriken: “Ett nytt styre – Byns borgmästare John Smith uttalar sig kring sitt arbete med att få Slow River att blomstra.”
Sheriff Cora Ward var dock mer svårflörtad och ställde bara motvilligt upp på intervjuer kring det som skett, trots rykten om att hon hade varit högst delaktig i att få tag på brevet som avslöjade guvernör Johnston.
Trots att det gått bra i Slow River såg det mindre lyckosamt ut i övriga delstaten. Strax efter avslöjandet av Clarke försvann guvernör Johnston spårlöst och lämnade ett maktvakuum. Spänningar byggdes upp under hösten, inte bara i delstaten utan också i hela landet. Alla började förbereda sig för ett fullskaligt inbördeskrig. Rika bunkrade och köpte upp lager, fattiga bävade för att inte kunna sätta mat på bordet. Många oroades över risken för att återigen dras in i ett krig likt inbördeskriget för fem år sedan.
Spänningarna blev allt hårdare; minsta gnista skulle kunna sätta fyr på hela Minnekapi. Många tackade Gud för den hårda vintern som följde. Visst, många led av kylan och snödjupet, men det hindrade kriget från att bryta ut. Många erbjöd sina tjänster under vintern för att skydda folks marker och liv och flera rika köpte upp dessa tjänster för att skydda sina marker mot yttre hot. Folk längtade efter våren, men samtidigt fruktade de vad som skulle kunna komma.
Oktober 1869
Arbetare och anarkister fortsatte att protestera mot de upplevda orättvisorna och militär sattes emot protesterna vilket gjort att motståndsrörelsen i öster fått gå under jorden. Samtidigt blev den mer och mer våldsam. Alla rika ansågs som legala mål för proteströrelsen.
Militären gav sig även in i Utah och krossade den så kallade Utah-milisen. Det rapporteras att samtliga medlemmar, inklusive den som kallas ”Joe”, avrättades.
Johnston och Middleton arbetade för att rekrytera trupper till en armé som kan stå upp emot USAs egna. Till att börja med kom den att till största delen utgöras av nationalgarden och deserterade delar av armén.
Efter att informationen om konspirationen har kommit ut, blev det lättare att hitta allierade bland delstaterna och territorierna i väster med målet att utropa en självständig stat.
Guvernör Daniel Webster i Kalifornien skrev brev, höll hemliga möten och samlade en skara trogna till sig.
November 1869
Östkusten och delar av Mellanvästern blev mer och mer kaotiska. Olika anarkistiska rörelser, revolterande arbetare (och jordbrukare i mellanvästern), Mollys, hemliga fackföreningar och lokala miliser gjorde livet osäkert och farligt överallt. Speciellt för eliten i samhället. Från att tidigare mest motarbeta järnvägspampar verkar man nu sikta in sig på vad man anser vara delar av konspirationen.
I väster rådde dock mer ordning tack vare de ledande gör tydliga markeringar i att de önskar ett mer rättvist samhälle för alla i sina delstater.
Deceber 1869
Med Jonston borta och Minnekapi utan aktiv guvernör dök Maria Papaleontiou upp i Junk City och krävde val av guvernör. Det tvingade Jonston att omedelbart återvända och stoppa alla tankar på ett val.
Maria Papaleontious gäng The Good Ones och delar av Wolf Brothers lär ha utkämpat strider strax utanför Burlington.
Konkurrensen från olika privatarméer gjorde det svårt för den armé som Johnston, Middleton och Hill skapade att värva och till och med behålla de man redan värvat. Utan Johnston ledarskap började Middleton att värva andra som kanske inte var så lämpade som soldater.
Den stora oron i landet fick rika personer att se över sina hus. Man misstänkte starkt ett inbördeskrig, och oavsett vem som drar sina trupper eller miliser förbi deras gårdar, fabriker etc så är risken för plundring stor. För att minska risken för att deras egendomar förstörs börjar man rekrytera lokala lego-arméer. Något som ibland leder till ytterligare stridigheter mellan olika storjordbrukare.
Januari 1870
I Minnekapi vid fortet Silver Hills samlade Kapten William McGilvery en lokalt ledd armé bestående av både prisjägare och nyanlända migranter med enkla bössor som skulle kunna patrullera runt i delstaten för att bevaka gårdar och fabriker, samt att rapportera om eventuella skärmytslingar.
USA:s regeringsarmé erkännde att de kraftigt försvagats av en våg av deserteringar. Många av dem som deserterat tog anställning i privattarméerna som utlovade både mer betalt och ett säkrare liv. Ett mönster var att nya officerare som fick en chans under inbördeskriget nu kände sig överkörda av “det gamla gardet”.
Februari 1870
Med mer strategiska platser att försvara i det sönderfallande öster, och kraftigt decimerad av deserteringar, lämnade stora delar av armén Utah. Den fria mormonarmén utropade nästan omedelbart republiken Deseret i delar av delstaten. Man hamnar omedelbart i konflikt med både återstoden av armén och vad som påstår sig vara Utah-milisen.
Florida, Louisiana och delar av södern bröt delvis ihop av inre stridigheter som följd av omfördelningen av mark och rättigheter som sker under the Reconstruction. Utan en stark regering som kan genomföra reformationen blev det en rörig och långdragen process.
Vintern satte sina spår, inte bara genom svält utan också genom alla de följder som en hård vinter medför. På grund av den bittra kylan blev många livegna och bönder tvingade att erbjuda sina tjänster till de rika för att skydda deras marker och förråd. Detta gav de rika utökade möjlighet att skapa egna, mer eller mindre små arméer av milisstyrkor och ta sig rättigheter som tidigare inte var deras
Mars 1870
Under månader av växande oro grep lokala och regionala rövarband makten i delar av landet. Störst var splittringen i öst och i södern. I öst styde olika krigsherrar nästan ohotade. Pennsylvania var dock fortfarande en röra av allt mer försvagade anarkistiska revoltörer och rövarband.
Under vintern trädde fyra fraktioner fram bland de stridande grupperingarna: Iron Stars, Liberty’s Flame, The Buffalos och The Creeds. The Buffalos var den enda av dem som var aktiv i Minnekapi. Det är en löst sammansatt organisation av rika boskapsskötare som blivit en form av beskyddargrupp. Går man inte med riskerar man inte bara att stå utan deras skydd utan kan också råka ut för deras ”straff”. De andra fraktionerna arbetar på liknande sätt.
Flera artiklar publicerades runt om i östra delarna av USA som beskrev den anarkistiska kupp, ledd också av allierade frimurare och företagare, som skapade den så kallade nyheten om konspiration som kontrollerar presidentmakten. Man visade med exakt tydlighet hur kuppmakarna gått till väga för att skapa och sprida den så kallade nyheten.
April 1870
Ett rykte i Minnekapi att guvernör Johnston lämnat delstaten permanent fick de två inflytelserika delstats-senatorerna Clayton Harper (blå) och Florence Hart (röda) att utlysa nytt guvernörsval. Maria Papaleontiou kandiderade inte.
I väst slog sig en handfull guvernörer samman för att ta upp kampen mot presidenten och mot delstaterna i öster. Efter en tid av splittring och isolering lyckats de ena sina styrkor och värva soldater till en gemensam armé (frihetsarmén). Guvernörerna är Daniel Webster i Kalifornien, Jonston i Minnekapi, Harrison Blake i Nevada Territory, Caroline Mitchell i New Mexico Territory, Quentin Douglas i Washington Territory och Victoria Barnes i Kansas. Även Oregon, ledd av den våldsamma Oregon-milisen och West Virginia anslöt sig så småningom.
Maj 1870
Livet i Slow River präglades av närvaron av de två rivaliserande fraktionerna ledda av Clayton Harper (blå) respektive Florence Hart (röda) orsakat splittring mellan byborna och i relationen till grannbyn Small Creek. Representanter för dessa grupperingar fanns på plats i Slow River och det rådde påverkansarbete från båda sidor vilket ledde till konflikter mellan de som stödde Harper och de som stödde Hart. Det var tydligt att Harper var den som hade det bredaste stödet bland folket.
Ungefär samtidigt skedde den omtalade skottlossningen i Junk City. Det var på ett politiskt stormöte där både Harper och Hart deltog. Röda sidan hade föreslagit en kompromiss: ”Låt den gamle guvernören sitta kvar.” medan den blå sidan kräver nyval eller strid om platsen. Plötsligt drog någon, oklart vem, vapen. Fler personer reagerade med att själva dra vapen. Strax ekade flera pistolskott i hallen. Clayton Harper själv ska ha träffats i axeln eller sidan, men han reste sig och höll ett brinnande tal mitt i skottlossningen.
Några dagar senare avled han av sina skador.
Wolf Brothers stannade en kort tid men efter att några ledare dödats i ett bakhåll lämnar de platsen. Senare tar Pinkertons på sig äran för det. Resterande medlemmar i Wolf Brothers beger sig österut och lyckas tillsammans med en lokal krigsherre kapa åt sig ett större område i norra New Jersey.
Det meddelas i tidningen att guvernör Johnston återvänder i slutet av månaden. Han har varit på diplomatisk resa till Washington. Ordningen återställs delvis. Däremot tar inte Johnston tillfället i akt och samlar de blå till sig. Istället är han helt fokuserad på rikspolitiken och syns sällan.
Juni 1870
I östra USA stabiliserades läget. Centralmakten återtog bit för bit kontrollen. De små upprorsrörelserna utplånas eller lägger ner vapnen. Däremot kvarstår rövarbanden och de olika krigsherrarna. Eftersom de är så många och splittrade är det svårt för armén att bekämpa dem med sina vanliga taktiker.
Juli 1870
Västra USA utropar sin självständighet från öststaterna. Kanske var det ett sätt att tvinga den presidenttrogna armén att attackera innan de är helt redo och fortfarande hade problem på hemmaplan och i södern.
Det pågick en intensiv värvningskampanj från frihetsarmén som även nådde Slow River. Kampanjen inkluderade löften om riklig betalning för den som gick med i frihetsarmén. Men det förekom också hot och våld mot de som inte frivilligt ansluter sig till frihetsarmén, en armé som i flera fall bestod av benådade fångar, som ibland sätter sina egna intressen och behov framför frihetskampen.
Augusti 1870
Den presidenttrogna armén passerade genom Minnekapi på sin väg västerut. Efter sig lämnade de nedbrända lador, tömda spannmålsförråd och gårdar som länsats på både boskap och verktyg. Plundringen drabbade främst större jordbruk som saknade militärt skydd, men ingen i området blev helt skonad från soldaternas framfart.
September 1870
När hösten närmade sig befann sig de västliga arméerna i ett blodigt frontalkrig med presidentens trupper. Under månaden började de västliga och östliga trupperna samlas till vad som kom att bli ett avgörande slag i kriget i gränsområdena mellan Utah och Colorado.
Hösten 1870
Efter månader av växande oro bröt det till slut ut ett öppet krig mellan de västliga guvernörernas styrkor och den sittande presidentens armé. Det som först hade kallats uppror och oroligheter hade nu blivit något större – en kamp om nationens framtid. I väst samlades frihetsarmén under flera guvernörers fana och utropade sin självständighet. Samtidigt mobiliserade president Charlotte R. Clay sina trupper för att slå ner upproret och återställa ordningen. Strider rapporterades från flera håll, men det stod snart klart att krigets avgörande skulle ske i de svåråtkomliga områdena mellan Utah och Colorado.
Vintern 1870–1871
Slaget vid Book Cliffs blev ett av de blodigaste i modern tid. Under flera dagar rasade strider i de trånga passagerna och längs de frusna flodbäddarna. Avgörandet kom genom de indianstyrkor som anslöt sig till presidentarmén. Med sin kunskap om terrängen genomförde de flankeringar och bakhåll som bröt upp frihetsarméns linjer. Trots hårt motstånd tvingades de västliga styrkorna till reträtt. Förlusterna var omfattande på båda sidor och många vittnade om slagfält som lämnats täckta av döda och övergivna vapen. Efter segern tog presidentarmén kontroll över strategiska pass, järnvägar och försörjningsleder. Vinterns kyla och brist på resurser slog hårt mot de retirerande styrkorna.
Våren 1871
Under våren stod det klart att kriget i praktiken var avgjort. Frihetsarmén splittrades av interna konflikter, brist på mat och bristande ledarskap. Många soldater deserterade, andra gick upp i bergen eller försökte återvända till civilt liv. Vissa grupper fortsatte striden i mindre skala, men utan samordning. Presidentarmén konsoliderade sin makt i väst. Lokala miliser och tidigare fiender erbjöds amnesti i utbyte mot lojalitet, medan andra tvingades till underkastelse genom hot eller våld. I flera områden valde man att inte styra direkt, utan istället låta lokala makthavare behålla kontrollen så länge de erkände presidentens auktoritet. Kriget var över men freden var bräcklig.